killar kommer och går, vänner består.

måste bara få skriva av mig lite, ni som inte orkar läsa förstår jag.


_____________________________________________________



jag älskade dig.



på riktigt. ett tag var jag så extremt kär i dig så jag aldrig kunde tänka på ngt annat.
nu när jag tänker tbx på den tiden känner jag mig så fruktansvärt patetisk.
och det mest patetiska var ju att du inte ens var lite kär i mig, vrf gav jag bara inte upp?


men sen lärde jag känna dig, och nån gång där så tog den där hysteriska kärleken slut.
jag var nog fortfarande lite kär i dig, men inte på det sättet längre.

det blev en vänskap ist, och för mig betydde den väldigt mkt.


jag berättade saker för dig, som bara mina absolut närmsta vänner visste om, för jag räknade dig som det. en av mina närmsta vänner.

du fanns när jag var deppad, var social när jag hade tråkigt, satt uppe och messade med mig hela nätterna när jag inte kunde eller ville sova.
du var mitt ljus i livet, den som gjorde att jag över huvudtaget gick upp på mornarna.
jag var i skolan nästan enbart för att träffa dig.

och sen, helt plötsligt. bara fucked up.
du kallade mig en ful och irriterande jävla hora och sa att du aldrig ville veta av mig igen.
bad mig dra åt helvete.

jag sa "detsamma" och lovade mig själv att inte bry mig. men hur jävla lätt var det?
jag älskade dig ju! kanske inte på samma sätt som i början, men på mitt egna lilla vis.
försökte igga dig, men det gick ju åt helvete. du var ju precis som vanligt!?
och det var det mest irriterande av allt, att du kunde med att prata och skämta med mig, precis som inget hade hänt.

bestämde mig för att låta det vara som vanligt, fast utan alla sms, och inte anförtro dig ngt.
det var jag helt nöjd med, och allt började återgå till ngn slags normalitet.

och sen bytte vi platser, och gissa vem jag hamnade brevid? dig såklart.
blev glad över det, för vi hade roligt tsm.
vi blev bättre och bättre vänner igen, pratade och skrattade.
visst hade jag en tanke i bakhuvudet hela tiden:

"han kmr svika dig igen, eller bli sur och agro över en småsak. låt honom inte komma för nära igen!"

men precis så blev det.

och sammtidigt som jag umgicks mer och mer med dig, var jag ju oxå kompis med Henne.
som du tydligen var sur på??
du sa hela tiden, bah "men hur kan du umgås med henne? hon är ju störd i huvudet"
men jag bara avfärdade det, sa typ "skiter la i vad du tkr" med ett leende.
ingen skada skedd.

men sen så kom jag försent till en lektion, för jag hade varit med Henne & dom andra.
du bah "dom har visst dåligt inflytande på dig. fattar inte vrf du är med henne, jävla fitta är vad hon är(tror du sa så, är inte helt hundra, men ngt lika allvarligt iaf)."

jag fick ryck. mitt tålamod tog lixom slut.
tror jag sa ngt i stil med " du ska fan inte bry dig om vem jag är med" och iggade dig.

sen dess har du varit hur sur som helst.
och vet du vad?

jag bryr mig inte.

är uppriktigt glad över att du sa så. är glad över att jag inte orkade höra det där tjatet igen.
är glad över att det här hände såpass tidigt.

jag vill inte att du gör så jag låter dig komma så nära igen.
vill inte att upprepa historien ni precis har läst.

jag klamrade mig fast vid drömmen att du innerst inne skulle vara en bra människa som förtjänade en andra chans.
men jag hade fel. du är ett asshole rakt igenom.

och jag ber dig, gör inte detta mot mig en gång till. låt mig inte luras av ditt charmiga yttre och hela "jag har saknat dig" tramset.

låt mig va ifred.

när det gäller Henne, hon är en av mina närmsta vänner.
jag tänker aldrig dumpa henne för en sån idiot som dig.

jag älskar henne (L)